Så fungerar en ishall — från kylmaskin till spolad is
En ishall är i grunden en stor kylanläggning med tak på. Att lägga is tar flera dygn, och att hålla den spelbar kräver arbete varje dag i sju till tio månader. Här är en genomgång av hur det faktiskt går till.
Kylsystemet under isen
Under isen ligger en betongplatta med tusentals meter rör. Genom rören pumpas en köldbärare — vanligtvis en saltlösning eller etylenglykol — som kylts ned av hallens kylmaskin, ofta ett ammoniaksystem. Betongen håller normalt runt minus fyra till minus nio grader beroende på vilken issort som eftersträvas.
Konståkning vill ha mjukare, varmare is runt minus tre grader vid ytan, medan hockey kräver hårdare och kallare is. Det är en av anledningarna till att kombinerade hallar sällan gör alla nöjda.
Så läggs isen
- Betongplattan kyls ned under flera dygn tills den är helt genomkyld.
- Ett tunt lager vatten sprutas ut och fryser till en grundhinna på någon millimeter.
- Isen målas vit, sedan läggs linjer, cirklar och reklam ut.
- Fler tunna lager vatten läggs ovanpå tills isen är omkring 25 millimeter tjock.
Hela processen tar två till fyra dygn. Tjockare is än cirka 30 mm blir mjuk och energikrävande; tunnare is riskerar att spricka ned till betongen.
Vad ismaskinen gör
Ismaskinen — ofta kallad Zamboni efter tillverkaren — gör tre saker samtidigt: den hyvlar bort ett tunt lager sönderåkt is med ett stort blad, suger upp snön i en tank, och lägger ut varmt vatten bakom sig genom en handduk. Varmvattnet används för att det innehåller mindre löst syre och fryser till klarare och hårdare is.
En spolning tar sju till tio minuter och lägger ut i storleksordningen 500–800 liter vatten. Snön från tanken dumpas i en snögrop där den smälter.
Luftfuktighet — den dolda utmaningen
Fuktig luft i hallen kondenserar mot den kalla isen och ger dimma, frost i taket och mjuk is. Därför har moderna hallar avfuktare som är minst lika viktiga som kylmaskinen. Publik, öppna portar och regnväder ute märks direkt på iskvaliteten.
Energin och miljön
En ishall är en av kommunens mest energikrävande byggnader. Samtidigt är den också en värmekälla: allt fler hallar återvinner spillvärmen från kylmaskinen till varmvatten, uppvärmning av läktare och omklädningsrum, och i vissa fall till närliggande byggnader. Det är en stor del av varför gamla hallar renoveras i stället för att rivas.